*Namn: Niklas Ericsson.
*Yrke: Projektledare på JM AB.
*Besökt: 19 länder.
*Är en av deltagarna som skall med på Rough Expeditions TransAfrika Expedition "Dakar/Sydafrika" som startar den 10 december 2010.
Jag har alltid varit intresserad av motorsport och äventyr. Av en slump så hittade jag en expediontsresa som följde en av de mest äventyrsladdade motortävlingars sträckning, ingen mindre än Paris - Dakar. Jag visste direkt att det här en resa som passar mig. Direkt så började jag kolla intresset bland mina vänner, många tyckte det lät spännande, men tyckte det var lite väl äventyrligt för deras smak. Så efter några månaders vånda så tänkte jag för mig själv: "Om jag någonsin få möjlighet att göra denna resa så är det nu det gäller, jag kan inte vänta på att hitta någon som vill följa med." Så då under våren 2008 slog jag till. Bokade mig för äventyret Paris-Dakar-Marrakech december-Janurari 08/09.
Själv så ser jag mig inte så speciellt berest, mest hållit mig till turistområden när jag varit ute i världen och framförallt så hade jag aldrig varit i afrika. Den långa tiden innan resan byggde upp mycke förväntningar och resfeber. Sen i augusti, så hör jag på nyheterna att det har varit en militärkupp i Mauritanien och att militären har tagit över styret. Några dagar senare så läser jag på UD:s hemsida att dom avråder från onödiga resor i landet. Jag blev förstås orolig och undrade om resan kommer att ställas in? om inte, hur farligt är det att vara i landet? Jag pratade med "Rough" och de lugnar mig och säger att det inte finns någon anledning till att ställa in expeditionen.
Det var mycket som skulle fixas, internationellt körkort, försäkringar, vaccin, flygbilljetter och utrustning. Men tiden gick och dagen för avresan närmade sig. Så en dag var det dags, den 27:e december så flög jag från Skavsta till Paris (Beauvais). Rough Expedition mötte upp oss med den välberesta rosa Defendern, en enkel robust och allt igenom okomplicerad bil, och nu började äventyret. Första stinten bar iväg genom Frankrike och Spanien över med färjan till Ceuta, en spansk del i Marrocko. Det var intensiva första 48 timmar. Att lära känna varandra tog inte så lång tid, det är svårt att undvika varandra när man i princip sitter i knä på varandra.
I Ceuta var det dags för den första gränspasseringen och för mig, ett första möte med afrika. Det var väldigt mycket folk och bilar som köade för att ta sig igenom. Det såg ut att bli många timmars väntande innan det var vår tur att passera gränsen. Men det hela gick smidigt och tog inte allt för lång tid, bara man köpte sig en "tjänst" av en äldre herre som kände tullarna och visste vem och hur mycket man skulle muta för att snabbt ta sig igenom. Nu var vi inne i afrika, ganska likt södra spanien fast betydligt fattigare. Det kändes annorlunda att vara i afrika, det mesta som jag sett av kontinenten har handlat om naturfilmer, Dakar-rallyt eller krig. Efter resans gång så har hela min bild av afrika ändrats, det lilla nålsöga av information som letar sig upp till oss i svergie skapar en skev bild av verkligheten. Resan genom Marrocko fortsatte över bergen, sydöst in i landet för att sedan bege oss rakt västerut, mot kusten. Passera Rabat och fortsätta längs kusten söderut. Vägarna var mycket bättre än vad jag kunnat räkna med. Mil efter mil så blev klimatet torrare och torrare, otroligt spännande att se landskapet ändras framför ögonen på en.
Vi skulle ta oss längre in till staden Smara, en stad som Paris Dakar rallyt många gånger stannat i. Efter det inte finns så många vägar där ute i obyggden så såg det ut som om vi skulle ta samma väg tillbaka, men enligt kartorna så skulle det finnas en mindre väg som vi kunde ta. Den var troligtvis inte asfalterad så det skulle ge vägen lite extra krydda. I Smara såg vi en del FN-bilar och dom visste säkert hur det stod till med vägen. Tyvärr så va FN-personalen ryssar så det gick inte att få nått vettigt ur dom. Men vid en av militärkontrollerna så frågade vi hur läget var med vägen och fick svaret: "Road OK, outside poff". Minerat område, nått som är väldigt vanligt Marroko. Så vi tog det den säkra vägen tillbaka.
Något som vi alltid stötte på var polisen, dom kollade våra pass varje gång vi åkte in i en stad och varje gång vi åkte ur. Ju längre söderut vi kom desto mer blev vi kollade. I Västsahara som är ockuperat av Marrocko var det betydligt mer kontroller, än i norra delarna av landet. Västsahara bjöd på ett väldigt platt och grusigt landskap, vi kunde åka många mil utan att vägen vare sig svängde eller ändrade sig i höjdled. Även om det är väldigt glesbefokat så är det väldigt civiliserat, de flesta av städerna har banker och bankomater, så det var inga problem att ta ut pengar. Värre blev det när vi lämnade landet.
När vi kom till gränsposten mellan Marrocko (västsahara) och Mauritanien så gick utpasseringen väldigt smidigt, för att sedan förvandlas till en av dom mest bizarra upplevelser jag varit med om. Efter gränsposten fanns ingenting som kunde påminna om någon form av organiserat vägnät, uppkörda stigar i sanden, hela landskapet täckt av sopor och strippade bilar. Ingemansland. Pajjade bilen här så fick man klara sig själv och liken av föredetta bilar vittnade om vad som hände för dom som fick problem. Det går inte att beskriva hur jag kände mig då, men obehagligt var det. Men vi tog oss utan större hinder över det nästan 1 mil breda ingemanslandet in till Mauritanien. Om polisen kollade oss ofta i Marrocko så var det en baggis jämfört med vad dom gjorde här. Det fanns minst 3 kontroller in till varje stad och lika många på vägen ut. Vi åkte direkt till Nouadhibou, landets näst största stad som har en asfalterad gata och landets 2:a postlåda, den första finns i huvudstaden.
Trots att vi åkte genom anti-israel demonstrationer och att den israleliska ambasaden i Nouakchott hade stormats av en upprörd folkmassa så kände jag mig aldrig oroad. Människorna var vänliga och trevliga, det var väldigt få som var ute för att blåsa turister. Trots att det var väldigt mycket fattigare än Marrocko. Hela landets bilflotta verkade bestå av alla europas föredetta Mercedes 190. Det var först nu i Mauritaninen som vi träffade på den bildsköna öknen, med vandrande, böljande sanddynor och ingen växtlighet så långt ögat nådde. Ett fantastiskt vackert landskap, så långt från vårt nordiska klimat man kan komma. Vi spenderade två nätter i landet. Sista dagen, när vi var påväg mot Senegalesiska gränsen hände det som inte får hända. Växellådan tappade drivningen, bara 1 växel kvar, 4:an i hög och lågläge och 15 mil kvar till Senegal. Här finns det nästan ingen möjlihet att fixa bilen, det finns större chans att det finns reservdelar i Saint-Louis. Vi körde vidare, längs en väg som inte gick att köra på, landskapet hade nu förändrats och öknen hade blivit stäpp-öken, mer och mer savann-lik. Den anordnade jordvägen var i så dåligt skick att den var obrukbar, istället så var det uppkörda hjulspår på vägbanken och bland träden.
När vi väl kom över till Senegal så kom vi in på fina nyasfalterade vägar och vi satte kurs mot Saint-Louis, fd Västafrikas huvudstad. I Saint-Louis möte jag det första "riktiga" afrika, Massor med människor överallt, färgglada kläder och färglada bussar. Segenals vanligaste bil är Renault Laban, i ommålat risigt skick. Lampor finns bara på dom finaste bilarna och bälte, sån lyx finns nog inte att få tag i. Här skulle vi alltså försöka hitta en ny växellåda.
Vi bodde på en väldigt fin camping, varma duschar, fungerande toaletter, ren och tvättservice!!!! Det va på tiden. Men bortsett från all lyx så gav vi oss ut och försökte hitta en verkstad och efter lite letande så hittade vi en, som tyvärr inte kunde göra så mycket mer än att fylla på olja. Men dom hjälpte oss med att hitta en begagnad växelåda av fel årsmodell, som vi tog med oss. Om växellådan pajjade helt så kanske det fanns tillräckligt med lika delar för att kunna bygga ihop en växellåda som kunde ta oss vidare. Efter en natts vilande så åkte vi vidare mot resans huvudmål Dakar. Vi blev förstås stoppad av några poliser på vägen, men det gick rätt smidigt att komma vidare, utan vare sig böter eller mutor. När vi närmade oss Dakar så blev vi bekanta med bilköer igen. Det är inte roligt med en krasslig bil. När vi börjar närma oss lunchtid, solen står som högst och svetten lackar, då ser vi den... hägringen, eller är det på riktigt? Jo det är på riktigt! En BMW och Land Rover-återförsäljare! En ny fråsch lyxig nybilsbutik, med en Land Rover skylt på fasaden. Vi stannar och går in. Dom säljer inte bara bilar, dom har även service och reparationer. Där efter dagar av ödemark och slitna städer så hittar vi alltså en nybilsförsäljare som kan mäta sig med dom vi har i Sverige. Efter någon timmes diskussioner med ägaren så får vi även reda på att dom har en fabriksny växellåda på lagerhyllan, tydligen beställd av en kund som aldrig hämtade upp den. Inte nog med det så kan dom byta växellådorna över natten! Snacka om flyt.
Men nu har vi nått huvudmålet på resan och dessutom hittat en sprillans ny växellåda. En resa som definitivt har gett mig mersmak på expeditionsresor. Vi har nu rest i rallyts fotspår, med start i Paris och målgång i Dakar. En resa som jag aldrig kommer att glömma. Mitt tips är att om du får chans att göra ditt livs resa, ta den chansen. Det gjorde jag och har fått mersmak. Jag har bokat in mig på Expedition TransAfrika, mitt nästa äventyr.
